Säckpipan är ett rörbladsinstrument. Den består av en säck, ett inblåsningsrör som också kallas mundocka, en melodipipa och ett antal bordunpipor. Ljudet alstras av en vibrerande tunga, rörblad, som sitter i pipans anblåsningsände. Detta blad kan vara dubbelt eller enkelt.

Svensk säckpipa har vanligen en bordunpipa, men man har funnit gamla exemplar med flera pipor, sk blindbordun. Den svenska säckpipan har enkla rörblad tillverkade av svensk vass.

Folk i Europas alla hörn har tillverkat och spelat på säckpipor långt tillbaka i tiden. Säckpipans väg från en enkel flöjt till senare tiders säckpipor är lång och krokig. I en handskrift från 800-talet finns en enkel säckpipa avbildad med blåsa av ett helt djur. Idag har säckpipan oftast många pipor som tillsammans bygger hela harmonier. Britterna liksom romarna har använt säckpipan i "krigiska" sammanhang, medan man i Frankrike gjorde man säckpipan till ett finsalongsinstrument.

I Norden hittar vi bl.a. säckpipan från Västerdalarna, just den landsända där säckpipan ljöd under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet vid dans bl.a. vid bröllop. Ibland ensam, men ofta ihop med fiolspel. Till polskor, brudmarscher, långdanser och visor spelades säckpipa.
Järna socken ligger mellan byarna Uppsälje och Snöborg. Sju säckpipeblåsare från denna trakt finns namngivna. Den siste hette Gudmunds Nils Larsson. Han berättade om sin far, även han spelman, att han under det att han spelade kunde han sjunga ett tag medan säcken var fylld av luft, så han kunde frambringa musik. Då han sen skulle fortsätta att blåsa fick han leta med munnen efter munstycket ungefär som en gris efter pattarna....Det var mycket svårt att stämma pipan. Han kunde få hålla på i timmar. Det var att fara upp i huvudet på kvinnfolken och dra ett hårstrå och stämma med det.


Gudmunds Nils och hans far Lars brukade ha med sig pôsun i kolskogen. Riktigt intresserad av säckpipan var egentligen aldrig Nils, men den blev ändå hans särmärke. Han var ett original, en lustigkurre, historieberättare och en riktig festprisse. Gudmunds Nils har nämnt att "seden var den att musiken började och även slutade i tornmurn i kyrkan". Vid hembygdsfesterna brukade han gå runt och spela för sig själv med traktens ungar hängande efter sig.